Ditt huvud faller av om du står kvar. Jag har stuckit mitt rakt ned i sanden

Rosa kulör och en tioårig flicka ska på kalas, där har ni mej, oss, alla damer som var där igår. Inte riktigt hemma i utstyrseln men vad gör det. Fantastiskt kul och svetten rann och blötte ner mej och Susie som aldrig förr. Jag drog alldeles för tidigt, ångrar mej. Infall ska man aldrig lyssna på, men min kropp gjorde det. Somnade som vanligt som en prinsessa i Lindys och Annas soffa. Vilka vänner man har. Soffan här, poolen hos Susie. Jag älskar det.


Ditt ess i ärmen var en flod. Och inga tårar på min kind. Tack hej, fuck dig. Jag har fått nog

Det som händer i Guldheden, stannar i Guldheden.

Galna upptåg som spårar, fast på ett charmigt sätt. Vi kommer ur varenda en av dom levade, det är det som räknas. En sushidejt med Cissi blev, pingisklubben och oändliga diskussioner med diverse folk. Lindy med sällskap sluter upp och kvällen ahr bara börjat. Mycket trevligt, underhållande och lärorikt. Vaknar upp i en stor säng i Guldheden och ångrar ingenting. Inte ens den sista klunken vin och inte heller något annat. Det är så här det ska vara. Inga måsten, bara liv.

Äntligen.

Om du vore bränd som mej, skulle jag gå hem med dej. Skulle du vara allt jag velat ha.

Genomtrött. Inifrån ryggraden, ut i skinnet.
Arbeta, umgås, arbeta igen, leva lite liv, njuta extra mycket, skratta. Tänka framåt och inte veta någonting. Det är lika bra.

Fina människor, alkohol och hemmafest. Att leka tonåring skadar inte. Att se på, som igår, är fascinerande.

...

C C



Jag svär att jag aldrig blir tjugofem. Igen

Ord mot ord, vilja mot vilja. Det brukar vara så. Nu gäller tystnad mot tystnad. Jag vet inte ens om du lever. Bisarrt.

Jobbet fungerar fint denna sommar. Ljuvliga sommarvikarier, med få undantag. Ganska lagom schema. Ledigheten avnjuts med vänner och sommaren.

Jag lever iallafall.

...

Det jobbiga är inte att det är slut.
Det jobbiga är att det faktiskt aldrig tar slut.

X

Jag sitter här. Med dej i hjärtat.
Du befinner dej någon annanstans.

Allt känns så fel. Inget av allt som hänt och eskalerat känns verkligt eller troligt. Jag väntar tills mardrömmen är slut och inser att allt var bara ett skämt, på skoj.
Min litenhet har aldrig varit i närheten av detta. Min själ har aldrig känts så tom. Mina känslor har aldrig varit så översvallande. Förnedringen är överdådig. Illamåendet misshandlar mej innanför mitt bröst.

Jag sitter här. Själv.
Med dej i hjärtat.

...

Det här skulle bli den mest fantastiska dagen detta året. Jag skulle flytta hem, få va i samma stad som alla nära och kära. I synnerhet kära. En sjuk längtan har vuxit i min kropp och mina tankar.

Känslokallaste vändningen någonsin.

...

Jaha ja..
Vilken morgon.
En galen, och då menar jag galen, man ringer och terroriserar mej. Han børjar trevligt med att

"Jag jobbar natt, børjar klockan 02:30, men ni børjar ju lægga asfalt klockan 23. Kan du era tre ståndpunkter? Jo, såhær ær dom: Ærlighet, respekt och tillit. Och DET tycker jag inte ni visar."

Varpå jag kopplar han øver till de som har ansvaret dær han bor, Kristiansand.. Efter fem-sex stycken i det området som tydligen ær upptagna (finns tusen saker, møte, semester, pratar redan i tele...) Så børjar terrorn.. haha.

"DU ska ringa till ALLA i Kristiansand och se vem som ær ledig och inte, och sedan sætta øver till den som ær ledig. JAG ska få tag i folk nær JAG har tid, det ær inte NI som ska ringa mej nær NI har tid. Førstår du norska?"

Och jag fortsætter førsøka få fram en person som svarar, dæribland direktørerna. Men sista samtalet var endå skønast..

"Vet du va? Jag ska anmæla dej. DU står høgst upp på listan på min lista øver folk jag ska anmæla.. och mer då, JO jag ska skriva på min blogg att NCC inte ær ett bra firma. Vill du det? Ha? Næ, det vill du nog inte. Jag har många norska och utlændska læsare"


Jo men lever.. det gør man!

RSS 2.0