sofie johansson

Att minnas känslan för ett år sedan. All puls och allt i blodomloppet var av lycka. Höstens inkommande tåg rörde mig inte i ryggen. Jag hade allt jag ville ha, på en annan kust, men alldeles lagom med avstånd likväl. Hösten gjorde sig aldrig illa. Allt styrdes i rätt riktning.. snön smälte bort och så gjorde även känslorna för individen i annan hamn. Det är höst ett år senare och kan inte komma på senast den befäst sig så stark. Det går ilningar genom ryggraden och allt är förvirrat. Persiennerna vill vara nere, lamporna vill vara släckta, värmen vill utebli och att gå i idé visar sig vara allra mest relevanta. Jag känner något jag inte vill känna - bäst att förtränga