Lead me to the truth and I will follow you with my whole lie
Londonvisiten.
Vi anländer till stora staden tidigt så in i bänken på onsdagen, 08:00 brittisk tid. Efter hela proceduren med väskor och t-banan är hostelet inte långt borta, klockan 10:00 står vi redo att checka in. Nej. Klockan 14:00 får man checka in. Ahopp. Ett lån av luggage room senare drar vi en sväng på stan. Trötta som gatuhundar efter uppstigning 03:00 i Svedala. Men vi överlever, återkommer klockan 14:00 och däckar som fem vodkamarinerade finska alkoholister. Synkar oss genom ett toabesök efter en timmes sömn, för att sedan sova en till. Välbehövligt. Piffar till oss så gott det går, styr vår kos mot Notting Hill, möter upp Gustav och drar mot mexikanska restaurangen Crazy Homies som Jossan bestämt säger sig existera. Vi frågar kanske 15 personer, ingen vet. Vi slutar på ett turkiskt, mycket trevligt ställe, med egenskapen att man får bringa sin egen alkhol. Givetvis ligger det en vinshop vägg i vägg. Vilken affärsidé! Tre flarror handlar vi in och har en väldigt fin kväll. Drar oss tillbaka och somnar kanske bättre än någon gång innan.
Torsdagen verkar bli en fin dag, både sett till väder och humör hos oss. Vi väljar att äta en rätt trökig frulle. Scramled eggs och toast. Nåväl. I turistväg väljer vi Camden som dagsbesök. En upplevelse och en väldigt trevlig upplevelse dessutom. Myser med en kaffe på Starbucks, jag handlar silverringar så det förslår, några pundsedlar fattigare om man säjer. Vi hinner även med en sväng inom Oxford Street denna dag. Är man uppe med tuppen så är man. I entrén till vårt hostel vid hemkomst delas det ut drinkbiljetter utan dess like, vi passar på. Förfesten blir därmed på hostelet senare. Två drinkar för 15:- är överkomligt. För att inte bli för bekväma och hemmastadda så drar vi ett par timmar senare mot något oklart ställe. Vi hamnar på en bratbar där alla är över 35. Sisådär. Turen i oturen ger med sej och den svenska vakten Viktoria fixar oss på gästlista på On anon. Helt okej ställe, men lite för mycket små indier. Varav kanske den minsta försöker få med oss till viprummet där han kan stå för drinkarna. Lindy påpekar att hon kan bestala sina själv, och det hjälper ju inte så mycket när grabben är en arm hög. Vi avböjer och blir där med "so boring". Ja ja. Jag somnar nästan vid bordet vilket leder till att vi drar hem och slocknar runt halv tre denna kväll.
Denna morgondag bestäms att en redig english breakfast ska avnjutas. Vi hittar ett bra ställe nära hostelet och slår oss ner. Vi har mycket trevligt i vår damiga lilla bubbla som snabbt blir hål på. I samma rum sitter fyra herrar, svenska dessutom. Jag får för mej att den första kittlar alternativt skojbråkar med den andra. Sanningen är att den andra har fått ett grovt epileptiskt anfall. Jossan springer upp till kafédisken och skriker att de ska ringa en ambulans. Vi sitter i chock. Då generar den andras anfall till att den tredje svimmar rätt ner i sin tallrik, sedan faller ner på golvet och får också något slags krampanfall, dock inte epileptiskt, men minst lika obehagligt. Den fjärde sitter i sitt hörn och kan knappt prata. Chocktillstånd definierat. Vi frågar femtioelva gånger om det finns något vi kan göra, om vi ska stanna, men det behövs tydligen inte. Skärrade och illamående drar vi oss därifrån och åker återigen till Camden för att fylla lite fler shoppingpåsar. Vi besöker det sjukaste ravestället, butiksmässigt alltså. Jag fotar Sofia med en ravekeps, vilket inte uppskattas av personalen. Sorry säger jag, men behåller bilden. Mycket fin! Innan hemresa äter vi fantastiskt god pasta på ett pastaställe. Väl hemma blir vi fagra och fräscha igen. Förfesten blir även denna kväll på hostelet där tydligen en tävling hålls som Anna och Lindy väljer att ställa upp i. Ingen ångrar att de avstod. Dare You var lekens namn. Lindys första dare var att hångla med personen till höger. En finsk väldigt osexig kille. Men va gör det. Hon lyckas. Leken forsätter i den märkligaste Sunny Beach-anda; kläder ska av, babyolja ska sprutas, fejkorgasmer ska göras. I slutändan är det Lindy och en holländsk herre kvar. Lindy ska lägga sej på honom (han har kallingar och en liter olja på sej) och båda ska samtidigt demonstrera en fejkorgasm. Mycket speciellt. Tävlingen avgörs i jubel från publiken så Lindy är så överlägsen att det nästan är pinsamt. Grattis Lindy!
Koko blir dagens utestället. OCH JÄVLAR vilket ställe. Aldrig sett till maken, helt fantastiskt. Inget var dåligt. När Lindy entrar den stora uteterassen med orden "FYFAN va sjukt!" får vi gensvar från ett gäng dundersköna pojkar från Uddevalla. De blir kvällens sociala insats. Mycket trevligt gäng och att diskutera musik och festivaler med en fager man är kanske det trevligaste som finns. Vi stannar till stängning då bara jag vill delta i herrarnas efterfest. Hem i taxi och somnar vid fyra.
Sådär. Sista dagen med utgång är kommen. Vi gör en rajd på Oxford och sätter oss även på en bar på Denmark Street eftersom tydligen alla musikpojkar fanns där. Vi lyckades nog missa alla isf. Men ölen var god. Lite ytterligare shopping denna dag och en given förfest på hostelet, igen. Vi känner oss extra fina och bratiga och väljer därför en fransk, pittoresk exklusivare restaurang. Vi äter anka och entrecôte, i ett sällskap där vi inte alls passar in. Jag lutar mej bakåt för att sätta upp mitt hår, det blir sådär ovanligt varmt, ett stort bolmande moln förflyttar sej från mitt huvud till taket. Mitt hår brinner! Ett jäkla liv och allas uppmärksamhet lyckas vi ordna. Det känns lite tunnare men det syns inte så mycket tydligen.. Maten var iaf god. Vi är kluvna i vilket ställe vi ska till. Uddevallaherrarna var på 333 Mother, men vi väljer det säkra kortet Koko. Som denna kväll inte var lika säkert. Efter en sådan pangkväll dessförinnan kommer vi nu till en electroklubb. Visserligen väldigt fint det också men.. något som inte stämmer. Vi blir alla ganska griniga av olika anledningar. Jag för att ingen vill haka på uddevallaefterfest. Anna hittar någon hon ska efterfesta hos. Lindy och Sofia vill hem. Okej tänker jag, skitsaksamma. Vi delar taxi och jag hoppar av vid herrarnas hostel. Jakob ska försöka kasta ut hostelkortet, som spinner förbannat i luften och landar på fönsterkarmen våningen under. Haha, han får möta upp mig där nere. Då kommer sanningen som en käftsmäll. Dom har ingen alkohol. Nä. SÅ var det inte. Vi hade det väldigt trevligt ändå, jag höll låda och Erik ville att vi skulle dra fräckisar. Somnade i kanske den smalaste sängen i mannaminne runt halv åtta. Vaknar vid tio och vinkar hejdå till Jakob. Tar första bästa taxi och åker tillbaka till mitt eget hostel. Däckar en halvtimme på sängen innan damerna blir lite irriterade över att jag inte styrt upp min packning och allt är utspritt överallt. Packar i någon slags bakfylletrans och sedan checkar vi ut. Lite frukost på Pret och ett helsikes kånkade av väskor för att utföra de sista inhandlingarna.
Mot flygplatsen och ett sorgligt farväl av en fin stad.
Planet hem. Verkligheten slår som en käftsmäll.
Jag gillar inte käftsmällar.
Vi anländer till stora staden tidigt så in i bänken på onsdagen, 08:00 brittisk tid. Efter hela proceduren med väskor och t-banan är hostelet inte långt borta, klockan 10:00 står vi redo att checka in. Nej. Klockan 14:00 får man checka in. Ahopp. Ett lån av luggage room senare drar vi en sväng på stan. Trötta som gatuhundar efter uppstigning 03:00 i Svedala. Men vi överlever, återkommer klockan 14:00 och däckar som fem vodkamarinerade finska alkoholister. Synkar oss genom ett toabesök efter en timmes sömn, för att sedan sova en till. Välbehövligt. Piffar till oss så gott det går, styr vår kos mot Notting Hill, möter upp Gustav och drar mot mexikanska restaurangen Crazy Homies som Jossan bestämt säger sig existera. Vi frågar kanske 15 personer, ingen vet. Vi slutar på ett turkiskt, mycket trevligt ställe, med egenskapen att man får bringa sin egen alkhol. Givetvis ligger det en vinshop vägg i vägg. Vilken affärsidé! Tre flarror handlar vi in och har en väldigt fin kväll. Drar oss tillbaka och somnar kanske bättre än någon gång innan.
Torsdagen verkar bli en fin dag, både sett till väder och humör hos oss. Vi väljar att äta en rätt trökig frulle. Scramled eggs och toast. Nåväl. I turistväg väljer vi Camden som dagsbesök. En upplevelse och en väldigt trevlig upplevelse dessutom. Myser med en kaffe på Starbucks, jag handlar silverringar så det förslår, några pundsedlar fattigare om man säjer. Vi hinner även med en sväng inom Oxford Street denna dag. Är man uppe med tuppen så är man. I entrén till vårt hostel vid hemkomst delas det ut drinkbiljetter utan dess like, vi passar på. Förfesten blir därmed på hostelet senare. Två drinkar för 15:- är överkomligt. För att inte bli för bekväma och hemmastadda så drar vi ett par timmar senare mot något oklart ställe. Vi hamnar på en bratbar där alla är över 35. Sisådär. Turen i oturen ger med sej och den svenska vakten Viktoria fixar oss på gästlista på On anon. Helt okej ställe, men lite för mycket små indier. Varav kanske den minsta försöker få med oss till viprummet där han kan stå för drinkarna. Lindy påpekar att hon kan bestala sina själv, och det hjälper ju inte så mycket när grabben är en arm hög. Vi avböjer och blir där med "so boring". Ja ja. Jag somnar nästan vid bordet vilket leder till att vi drar hem och slocknar runt halv tre denna kväll.
Denna morgondag bestäms att en redig english breakfast ska avnjutas. Vi hittar ett bra ställe nära hostelet och slår oss ner. Vi har mycket trevligt i vår damiga lilla bubbla som snabbt blir hål på. I samma rum sitter fyra herrar, svenska dessutom. Jag får för mej att den första kittlar alternativt skojbråkar med den andra. Sanningen är att den andra har fått ett grovt epileptiskt anfall. Jossan springer upp till kafédisken och skriker att de ska ringa en ambulans. Vi sitter i chock. Då generar den andras anfall till att den tredje svimmar rätt ner i sin tallrik, sedan faller ner på golvet och får också något slags krampanfall, dock inte epileptiskt, men minst lika obehagligt. Den fjärde sitter i sitt hörn och kan knappt prata. Chocktillstånd definierat. Vi frågar femtioelva gånger om det finns något vi kan göra, om vi ska stanna, men det behövs tydligen inte. Skärrade och illamående drar vi oss därifrån och åker återigen till Camden för att fylla lite fler shoppingpåsar. Vi besöker det sjukaste ravestället, butiksmässigt alltså. Jag fotar Sofia med en ravekeps, vilket inte uppskattas av personalen. Sorry säger jag, men behåller bilden. Mycket fin! Innan hemresa äter vi fantastiskt god pasta på ett pastaställe. Väl hemma blir vi fagra och fräscha igen. Förfesten blir även denna kväll på hostelet där tydligen en tävling hålls som Anna och Lindy väljer att ställa upp i. Ingen ångrar att de avstod. Dare You var lekens namn. Lindys första dare var att hångla med personen till höger. En finsk väldigt osexig kille. Men va gör det. Hon lyckas. Leken forsätter i den märkligaste Sunny Beach-anda; kläder ska av, babyolja ska sprutas, fejkorgasmer ska göras. I slutändan är det Lindy och en holländsk herre kvar. Lindy ska lägga sej på honom (han har kallingar och en liter olja på sej) och båda ska samtidigt demonstrera en fejkorgasm. Mycket speciellt. Tävlingen avgörs i jubel från publiken så Lindy är så överlägsen att det nästan är pinsamt. Grattis Lindy!
Koko blir dagens utestället. OCH JÄVLAR vilket ställe. Aldrig sett till maken, helt fantastiskt. Inget var dåligt. När Lindy entrar den stora uteterassen med orden "FYFAN va sjukt!" får vi gensvar från ett gäng dundersköna pojkar från Uddevalla. De blir kvällens sociala insats. Mycket trevligt gäng och att diskutera musik och festivaler med en fager man är kanske det trevligaste som finns. Vi stannar till stängning då bara jag vill delta i herrarnas efterfest. Hem i taxi och somnar vid fyra.
Sådär. Sista dagen med utgång är kommen. Vi gör en rajd på Oxford och sätter oss även på en bar på Denmark Street eftersom tydligen alla musikpojkar fanns där. Vi lyckades nog missa alla isf. Men ölen var god. Lite ytterligare shopping denna dag och en given förfest på hostelet, igen. Vi känner oss extra fina och bratiga och väljer därför en fransk, pittoresk exklusivare restaurang. Vi äter anka och entrecôte, i ett sällskap där vi inte alls passar in. Jag lutar mej bakåt för att sätta upp mitt hår, det blir sådär ovanligt varmt, ett stort bolmande moln förflyttar sej från mitt huvud till taket. Mitt hår brinner! Ett jäkla liv och allas uppmärksamhet lyckas vi ordna. Det känns lite tunnare men det syns inte så mycket tydligen.. Maten var iaf god. Vi är kluvna i vilket ställe vi ska till. Uddevallaherrarna var på 333 Mother, men vi väljer det säkra kortet Koko. Som denna kväll inte var lika säkert. Efter en sådan pangkväll dessförinnan kommer vi nu till en electroklubb. Visserligen väldigt fint det också men.. något som inte stämmer. Vi blir alla ganska griniga av olika anledningar. Jag för att ingen vill haka på uddevallaefterfest. Anna hittar någon hon ska efterfesta hos. Lindy och Sofia vill hem. Okej tänker jag, skitsaksamma. Vi delar taxi och jag hoppar av vid herrarnas hostel. Jakob ska försöka kasta ut hostelkortet, som spinner förbannat i luften och landar på fönsterkarmen våningen under. Haha, han får möta upp mig där nere. Då kommer sanningen som en käftsmäll. Dom har ingen alkohol. Nä. SÅ var det inte. Vi hade det väldigt trevligt ändå, jag höll låda och Erik ville att vi skulle dra fräckisar. Somnade i kanske den smalaste sängen i mannaminne runt halv åtta. Vaknar vid tio och vinkar hejdå till Jakob. Tar första bästa taxi och åker tillbaka till mitt eget hostel. Däckar en halvtimme på sängen innan damerna blir lite irriterade över att jag inte styrt upp min packning och allt är utspritt överallt. Packar i någon slags bakfylletrans och sedan checkar vi ut. Lite frukost på Pret och ett helsikes kånkade av väskor för att utföra de sista inhandlingarna.
Mot flygplatsen och ett sorgligt farväl av en fin stad.
Planet hem. Verkligheten slår som en käftsmäll.
Jag gillar inte käftsmällar.
Kommentarer
Trackback
