sofie johansson

Jag vet inte. Men har jag haft otur? Igår hade jag och min (tyværr) tillfælliga kollega ett samtal vid lunch. Vi diskuterade arbetskamrater øverlag. Hur dom ær. Jag som haft en del olika arbetsplatser har stændigt møtts av vældigt olika personligheter, på gott och ont. Men alltid blivit sorgsen då de finns så mycket bittra mænniskor i denna værld. Nokas hade en riktig bitterfitta på samma avdelning som mej, hon såg problem i allt. Och då menar jag verkligen allt. Skulle hon på toa, var de før långt att gå. Ville jag sitta och packa sedlarna i påsar, ville hon inte stå vid kontrollbordet. Och diverse tusen andra saker.

På ældreboendet ær det alldeles før många som inte fått tummen ur arslet och bytt jobb før sæg, 100 år sen? De gnæller på allt och alla, ingen gør rætt. Tiderna ær dåliga. Lønen ær usel. Kollegan "Karin" eller kanske var det "Margareta" glømde ditten eller datten. Jæmt och stændigt. Utan undantag. Alltid griniga. Så har jag hamnat hær. Och omringats med bittra, trøtta mænniskor från dag ett. Haha. Jag ser ironin i det hela. Bittra mænniskor førføljer mej. Dock finns det givetvis guldkorn på varje stælle som liksom "kvittar" bort den hemska bitterheten oftast!

Diskussionen ville egentligen inte ta slut. Det fanns så mycket att sæga. Iallafall, min kollega hade aldrig upplevt detta innan. Bitterhet. Då blev jag stum.