Sluta å va rädd för mig. Vad är det som får dej att tro att allt är över? Varför kan vi inte vara nöjda med det här?
Imorse när telefonen ringde och jag såg att det var worket tänkte jag "det blir en bra dag. gött med jobb" Dom tankarna.. ja.. dom försvann någonstans runt tvåsnåret. En av bitterundersköterskorna jag jobbar med, gnäller jämt, som om det inte finns någon morgondag. Allt är fel. Allt ska vara enligt "hennes rutiner" (säger hon inte högt, men man vet att så är det). Så när en av "hennes rutiner" inte är perfekt, då klagas det. På mig. Offret. Vikarien. Unga-tjejen-som-ska-orka-springa-hela-dagen. Det är jag det, uppenbarligen. Och istället för att ta diskussionen/klagomålet med mej, så går hon till tjifen. Det var väl ändå inte dagis vi jobbade på? "frööööken, vetduVAAD? sofie, hon.. aahh hon, sofie, gör inte som jag vill!" Så känns det - så lågt lägger hon ribban. Och medan jag sitter på tjifens kontor och får allt spottat i ansiktet, ja, lagom då, slutar bitterkvinnan. Skönt för dej va? Slapp se mej med glansiga och halvt gråtandes ögon!
Efter en dag som denna är jag så in i bänkens helvetes jävla ÜBERGLAD att jag flyr landet. Och visst, nu sitter jag och klagar, men efter detta inlägg är allt över. Bortsuddat. Hennes bitterhet sitter livet ut. Byt jobb - och gö det nu!
Kommentarer
Trackback
