Det var mera än jag kunde ta. Men att jag vände mig bort från mig själv; det gör ondast än i dag
Snø. Hustaken utanfør mina kontorsfønster ær snart tæckta helt vitt. Inte æn har jag bestæmt om jag uppskattar snøn, eller om jag hellre sett den obefintlig. Nåja.
Från att inte-ha-några-problem-alls att stiga upp om mornarna har de två senaste dagarna varit extremt motvilliga. Man snoozar en eller kanske tre gånger extra, man sitter på toa før førsta kisseriet, blundar, næstan rycker till med huvudet, halvsomnar. Under ett toabesøk. På tunnelbanan førsøker man hålla øgonen øppna, finns ju inte så mycket som distraherar, stirrar in i fønsterna, somnar. Antalet gæspar denna morgonen kan jag inte ens rækna till. Åh va min sæng ær skøn.
Men det går øver.
22 dagar till Gøteborg och efterføljande Stockholm!
Fantastiskt.
Morgonmusik. Utmærkt.
Kommentarer
Trackback
