sofie johansson

Nu har jag tryckt i mig en onaturligt stor mängd räkor, samt knäckt en krabbklo. Aioli och pain riche. På altanen. Sommarstund har guld i mund.

Jag ljuger om jag säger att ångesten lagt sig helt. Så jag säger inte det. För den har verkligen inte lagt sig. Och absolut inte helt. Kan mycket väl hända att allt är förtstört. Mellan oss. Mellan alla, mellan allt. Äh, jag bryr mig inte. Eller lite, tillräckligt mycket för att irritera mig på mig själv; att jag bryr mig. Det var inte ens fel.

Sabrina. Jag tänker på dej. Och katten. Puss