sofie johansson

Ångesten har kanske släppt en liten skvätt. Och då menar jag verkligen en liten jävla skvätt. I grund och botten är saken att jag trodde aldrig jag skulle låta mig själv göra något sådant. Det har inte funnits i min värld att jag kan bete mig så. En extremt egocentrisk handling, som jag tveklöst hade kunnat låta bli. Jag kunde låtit bli. Men nu gjorde jag inte det.
Mina ögon ser mig själv som seklets misär. Det allra värsta är inte att jag dragit ner mig själv i skiten, utan även en vän. En vän som jag tidigare samtalat med och fått en mängd olika information som absolut borde gjort att jag låtit bli. Men nu gjorde jag ju inte det, nä just det. Personen i fråga behövde inte det här. Jag risade till det redan risiga tillståndet. Antar lite lätt att ett svagt hat kommer växa sig allt större. Jag har inget selfpity när det gäller det här, herregud nej! Vänner i min omkrets mående påverkar mig så otroligt. Nu har jag i vetskap att denne mår skit. Och nu då, ännu värre. Och felet är mitt, och det är verkligen bara mitt. Inte ett uns av beskyllning tänker jag tillåta den andra att få. Mitt fel, mitt fel. Jag skäms ögonen ur mig. Jag skäms samvetet ur mig. Jag skäms som jag aldrig gjort förr. Och jag mår åt helvete när jag gjort så mot någon.
Det finns inget jag kan skylla på. Det finns inget jag vill skylla på. Jag vill bara få det ogjort och så bra som det kan vara.
Vännen min, du är för bra för det här. Förlåt