sofie johansson

Det finns faktiskt ganska extremt lite tv-underhållning jag innerligt tycker om. Klart att man kan sitta som en dumstrut framför tvn i timtal emellanåt och inte förstå varför i helsike man gjorde det, efteråt. Iallafall, för att återkomma till det jag verkligen gillar, dokumentärer. Jag rakt igenom älskar det. Att bli fullständigt gripen av stunden, att se saker som verkligen är verkliga. Låta de aktuella personerna tala sina egna ord, sitt eget språk för det är då det går rakt in i hjärtat. Fantastiskt vad blödigt detta inlägg blev, men det är så jag känner. Har just nu boktavligt plågat mig igenom (känslomässigt) en dokumentär om ghb-snubbar från Göteborg. Det gör ont i mig, att dom inte/aldrig kan inse sitt eget bästa, de faller tillbaka i skiten om och om igen. I många fall tror jag inte ens att en lösning existerar, hemskt men onekligen sant. Nu är mitt tillstånd alldeles likgiltigt. Min rödvinsgårdag gör att mitt hjärta bultar hårdare än vanligt. och nu än mer.



.